Hillalilla blir läkare

Känner hur jag kommit in i en period i mitt liv där jag stör mig på otroligt mycket. Stör mig mer än någonsin på falskhet, eller fejkpersoner. När saker inte är äkta. Jag förstår inte det. Inte det faktum att man kan vara falsk, utan varför jag stör mig på det nu? Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om det. Visserligen lagt märke till det, men någonting jag låtit glida förbi och inte lagt ner så mycket vikt på. Och det ska man väl heller inte göra det.

Men nu ska jag klaga ändå, just do it, för ibland får man fasiken göra det. Alla människor är "falska" på någon nivå tror jag. Men vad är då falskhet? Jag tycker inte man behöver säga saker rätt ut till folk som kan vara sårande. Eller rättare sagt, jag tycker inte man ska slänga ur sig saker för sårandets skull. Vissa tänker inte efter. Fine, det är inte alla som har självinsikt. Säkerligen inte jag heller om saker jag kanske själv inte tänker på, men som andra tycker. Varför säger man inte till personerna om det? Varför vågar man inte säga det? Man behöver inte säga: Du betedde sig som en j*vla idiot! Utan kan hitta andra sätt att säga det på så att det framförs som konstruktiv kritik, och inte som något nedlåtande och anklagande. Sen vill inte alla människor höra det heller, jag förstår det. När det gäller mig själv, så vill jag höra om det är något andra tycker jag betett mig olämpligt på något som helst sätt. Anledningen är (med risk att låta som någon form av moderteresa-wannabe), att jag vill förbättras som människa. Jag ser folk runtomkring mig som klagar på andra människor om diverse saker utan att själva inse sina egna problem. Och då tänker jag, jag gör säkert också så-men vet inte vad mina problem är. -Säg det till mig. Men säg det för guds skull aldrig till någon som sagt för att såra den personen, utan för att det ska ske någon positiv förändring. 

Ingen vågar säga någonting, för nej dit får man inte gå. "Vad angår det dig?". "Varför lägger du dig i?" Jag tycker sannerligen aldrig att man ska lägga sig i andras problem, aldrig. Aldrig att man ska välja sida, och de som vill att man ska välja sida är inga personer att ha. Men jag tycker också det finns en viss gräns på vad "att lägga sig i" betyder. Är det ett argument mellan två/några personer, men som inte rör dig, låt dem lösa sina problem själva. Börjar det handla om personnivå, att man tycker att någon har gjort något fel-det är just här jag blir irriterad. Man vågar inte säga till om någon gör något fel. Jag tycker att man istället för att lägga sig i då, tar och pratar med personen diskret och i enrum och löser problemet. Men en del personer gillar drama, och gillar man drama så gillar man kanske att dramatisera en händelse lite extra. Det ska liksom helst ske bland andra människor, andra människor måste både få se och höra det. Eller varför inte på facebook och offentliggöra det för alla vänner/bekanta/chefer/arbetskamrater? Man måste kunna hitta en avskildhet mellan vad som kan offentliggöras bland folk och vad som kanske borde tas i enrum. 

Det är här tankarna snurrar tillbaka. Men vem av oss vill inte ha uppmärksamhet? Varför har man ens facebook om det inte vore för uppmärksamheten? "ÅÅååh shit jag fick så många likes på min status. Varför får hon/han så jääkla många likes och inte jag?" Vart går linjen mellan att vilja ha uppmärksamhet och att vara falsk? För nog fasen måste det finnas ett samband mellan dem. 

Jag tror gränsen är hårfin. Jag ser tillbaka på tiden innan jag började plugga i Polen och tänker, jag kanske var falskt trevlig? Men nej, när jag sedan tänker efter igen, så var jag inte det. Jag hade inte någon jäkla baktanke med det, jag ville bara bli omtyckt. Jag gillade inte att INTE vara gillad av någon (eeh what?) . Jag vågade inte riktigt uttrycka mina åsikter trots att jag tyckte tvärtemot dem. Jag stod inte upp för det jag tänkte. Ibland gjorde jag visserligen det, men långt ifrån alltid. Ibland, eller rätt ofta, kunde det till och med vara så att man fick bete sig extra fint framför gamla tanter/gubbar på bussen som kollar lite extra på en, med minen: "där är en utländsk flicka". Och när de såg att jag minsann inte var någon farlig typ så mjuknade de något. Ska det vara så? Ska jag behöva bete mig något annorlunda från alla andra "vanliga" människor, bara för att man inte ser ut som dem. (Jag förstår att äldre personer inte är riktigt vana vid det på samma sätt som yngre. Blir alldeles för långt inlägg om jag går in på det med nu, så vi skippar det va;O) Och då när man läser detta så låter det väl egentligen som att jag var falsk kanske? Det kanske jag var.  Det kanske jag fortfarande är. Men någonting som jag upptäckt är att man inte kan bli omtyckt av alla människor i världen. Det märkte jag direkt när jag flyttade till Polen faktiskt. Det kom som en chock för mig; va, ogillar någon mig? Och så blir man lite ledsen. Men allteftersom tiden gått och jag utvecklats och mognat märker jag det positiva jag fått ut från det. 

Jag vågar stå för det jag säger mycket mer nu. Jag säger vad jag tycker och tänker, men frågar gärna om personen vill höra vad jag verkligen tycker. Vill man inte så kan man ju alltid hitta på nåt för att göra personen glad eller hur? Men varför frågar man ens någon om någons åsikt då? Missuppfatta mig inte nu. Jag tycker återigen inte att man ska klanka ner på en person eller säga något på ett elakt sätt. Hur man uppfattas som människa är hur man bär sig åt i olika situationer, naturligtvis. 

Det är här jag kommer tillbaka till falskheten, eller fejkheten eller vad man nu än vill kalla det. När man står för sin sak, eller våga uttrycka sig om något som är emot andras tycken, så är man plötsligt inte lika trevlig? Man är plötsligt inte lika god människa som man var för 10 sekunder sen innan man sa vad man tyckte? Det är något så paradoxalt, så jag bara vill eskapera, and I will. Måste synas, o då ska jag vara jättetrevlig, men på tu man hand så beter jag mig som ett as, eller Tvärtom. 

Nej usch, jag märker att jag analyserar väldigt mycket kring olika beteenden och skillnader mellan folk och folk. Jag har ärligen hamnat i en bitter period i mitt liv. Eller en period där jag bara är trött på allting, på alla omkring mig. Ni förstår, en sån där period där man vill någonstans dit ingen känner en. Jag är så fruktansvärt glad över att jag ska åka på den här resan, ensam den här gången. Jag står och väger det ibland, drömmer mardrömmar om att åka ensam, men jag tror att man ibland i sitt liv behöver sånna här resor. Med förhoppning att komma tillbaka som en något mindre bitter och, first and foremost, trött Hilla.

Jag hoppas inte någon tar illa vid sig. Jag gör själv många misstag och har mer och mer kommit till insikt att jag kanske inte är så felfri som jag hade för mig att jag var förut. På ett sätt som jag hoppas gör mig mer ödmjuk. Var er bästa version av er själva och låt ingen trycka ner er bara för att bli omtyckta.

Det är lite dumt av mig att skriva inläggen på kvällen när jag alltid är så trött (Sally vet vad jag menar;D), så blir inte så fint upplägg som jag hade önskat. Nu blir det i vartfall läggdags.

Så från mig till errrrrr, godnatt och sov gott! Ciaoo bellinos! 

Hahah tycker outfit låter så töntigt. Eller passar inte riktigt mig att säga det i vartfall! Har varit en träävlig kväll med flickorna Jo, skulle lägga upp ett inlägg imorgon för de som ska börja studera till doktor i Polen. Håll utkik, eller gör inte det, it''s aalll good.

Förresten: GRATTIIISSSS SALLLYYYYYY, som fyller 21 år nu!! Fan va jag önskar att det var jag som fyllde 21.  MEN HOPPAS DIN DAG BLIR SÅ JÄKLA BRA SÅ DET INTE FINNS!! PUSSSSSSSS OCH KRAM!

Vad jag tycker om granatäpple. Har tyckt om det sen barnsben! 

Är nu ledig i tre dagar, inklusive idag förstås) Asgött!! Så idag var jag och tränade på gymmet, för att sedan möta upp Mican o catcha upp lite Imorgon ska jag till gymmet med, och lite film senare på dagen/kvällen. Miisigt. Är helt slut. Men jag vill lära mig sy! (Fanns inget samband där) Jag vill köpa massa tyg, och sy kläder precis så som jag själv vill ha dem. Till detta behöver man naturligtvis en symaskin, så jag ska kolla och se ifall man kan hitta något billigt men bra.

På tal om det här med träning (hoppar lite mellan ämnena), jag känner nu att det börjar närma sig resan någorlunda och att jag har en hel del arbete kvar! När jag inte kunnat träna på 3 veckor så märks det på vågen hahahha. Fyfasen, I ain't diggin that. Onödigt o prata, just do it-som nåt visst märke brukar säga!

Ha nu bråå lördagskväll chikita bananas!

Igår när jag satt på bussen på väg hem från jobbet så tänkte jag på en sak. Polsk mat! Det trodde jag inte att jag skulle sakna, men jag gör faktiskt det. Eller åtminstone vissa rätter från typ multifood. Sen när jag kom hem o kikade lite efter vår/sommarinspiration på kläder, så tänkte jag; Men gud, Wroclaw har ju jättebra shopping! Det visste jag redan sen innan, men jäklar vad jag saknar shoppingen där nere. Och sen också att det finns så mycket att göra hela tiden, enkla saker, som även finns här i Borås (inte allt) utan att man behöver bli pank. Här kan man ju inte göra någonting känns det som utan att man måste ha massa hundralappar per grej. Låter kanske snål, men vem föredrar inte att betala 1/3-1/2 på  samma händelse? Så förutom detta saknar jag naturligtvis även lilla flickorna i Polskii<3

Har nu inte gått ut på två och en halv månad typ, eller..nåt. Men förutom det, så gör jag inte alls mycket på den lilla fritid jag har. Jag bara ligger död vid datorn. Life or what?? Usch tycker det är riktigt tråkigt, men hade jag fått välja själv, så hade jag gärna velat vara isolerad från alla jag känner, båda nära och kära, såväl som endast bekanta. Jag menar ingenting mot folk omkring mig, men gillar inte att träffa folk när jag inte är på bra humör. Jag är inte på bra humör för att jag jobbar mycket trots utbrändhet. Jag jobbar mycket för att spara ihop till en resa. Jag vill resa för att må bra. Lite konstigt egentligen. Men den här resan låter mig komma bort från allting, äntligen. Återigen, jag menar ingenting mot någon, jag vill bara inte tänka på andra. Ni vet ju. Jag har ju skrivit om detta en miljard gånger nu känns det som. Jag hatar det faktum att jag inte ens orkar anstränga mig för att tänka. Jag menar tänka intellektuellt. Jag tycker det är pinsamt att jag inte är allmänbildad, men jag har inte ork/energi eller tankekraft för att orka bli det just nu. Kort sagt, den här situationen stör mig sjukt mycket. I want to do something about it. Jävlar va tjötigt jag känner att det blir nu. Bööh. Varför måste allting bara vara massa måsten. Det känns som att man MÅSTE göra allting nu för att man måste och inte för att man vill. Fyfan, och sover bara var och varannan dag känns det som. Förstår inte riktigt vad det är, eller ja, typ. Inatt sov jag ingenting, alls. Kan vara därför jag är lite sådär extra grinig just nu. Sorry about that:/

Okejj, någonting mer positivt: Jag funderar på att göra HongKong resan en eller två dagar längre. Men tror det är något jag bestämmer när jag väl är där! Jag håller på och kollar in det här med resan för fullt. Ni som läst min blogg länge, vet att detta är någonting jag velat göra länge. Jag läser massa forum, tycker det är mest där man hittar bra och praktisk information.  RULIIG!

Adios amigos!